Fem ynka varv kvar på kroppen. Sen var det den där ärmen, ja den ska bara göras om så den får jag gå på under helgen.
Halkade in på SVTs program Min sanning om en kvinna som hette Wonna I de Jong, aldrig hört talas om, men vilken kvinna. Inspirerande, rörande, rak. Jag höll kanske inte med om allt men det hon presterat i sitt liv gör att man borde fundera över sitt eget och kanske inte sitta där så liknöjd … If you dream it you can do it hade hon på sitt visitkort. Jag drömmer en hel del..,
Min bokklubb valde Hungerspelen. Det var ett självklart val. Koljonen har skrivit om boken i DN flera gånger och valet kändes självklart.
När jag kom hem såg dottern boken och utbrast:
- Ska DU läsa den??
De hade pratat om den i skolan och någon höll på att läsa den. Vi pratade om boken och det uppenbara att den handlar om barn som dödar barn. Hon verkade förstå och vi bestämde att hon skulle lägga bort den om den blev för läskig.
Vi varvade boken på kvällarna och pratade om boken däremellan. Så spännande den var! Så uppslukande!
Maken såg på oss och undrade om inte han också kunde börja läsa så när jag kastade mig över del två, Fatta eld, började han läsa den första delen samtidigt som dottern.
Att hela familjen totalt uppslukades av en och samma bok känns underbart. Vi pratar om karaktärerna, vad som ska hända och vilken värld som huvudpersonen Kattniss lever i.
Sonen, som ännu inte läser så avancerade böcker, undrar om han får gå på filmen med oss. Det har vi inte bestämt än.
Dottern har bara några kapitel kvar i ettan. I tvåan är vi två som varvar. Underbar läsupplevelse.
… och 27 kilo är borta!
För mig är det helt otroligt och fantastiskt.
Nu ska de sista kilona bort, sen har jag nått målvikt och kan bli Guldmedlem hos Viktväktarna.
En del tycker att jag är smal och snygg som jag är men nu ska jag i mål och ingen behöver oroa sig för att jag blir ett benrangel!
Kurvig har jag alltid varit, nu är det finliret som ska till.
Bilderna ovan är tagna av min kollega Caroline Söderlind på ett jobbevent för en vecka sedan och jag kan säga att det är första gången jag själv tycker att jag ser bra ut på mycket länge. Jag är så stolt över mig själv.
Så vad är mina knep?
- PLANERA ja tyvärr det är vad man måste göra.
Tänk igenom veckans aktiviteter och planera. Ska du äta tårta båda tillfällena denna vecka eller passa på båda för att du har en Finlandskryssning som kommer till helgen?
Eller kan du träna mer för att få äta mer?
- Träna
Nej du behöver inte vara hysteriskt tränanade galning men något pulshöjande som leder till att du blir svettig två dagar i veckan, det behöver du få till.
Ta promenader, ta trapporna, ja ni vet allt det där vanliga – gör det!
- Skriv upp vad du äter
Även om du inte viktväktar, ha lite kolla på kalorier och vad du bör äta på en dag för att (gå ner i vikt) och skriv upp mängd och vad du äter. Du kommer att bli förvånad och se direkt vad du behöver dra ner på.
- Käka frukt
Ha alltid en frukt till hands när hungern och suget kommer smygande. Frukt mättar, frukt är sött, frukt är gott! Mina favoriter är banan, ananas, sharon, kiwi och hallon…ja jordgubbar också när den säsongen kommer. Och mango!
Nu är det beach 2012 som gäller och för en gångs skull kan jag säga;
I’m going to look good on the beach this year!
Så har du tänkt att något måste göras, gör det nu. Passa på Vv har rabatter denna månad, 150kr. Väl värt att prova i alla fall en månad och se hur det går.
När man gör större förändringar i sitt liv kommer det synpunkter från alla håll, väntade och oväntade. Alla positiva hejjarrop gör att man orkar något lite mer.
När någon man inte känner så väl säger:
- Du är så snygg nu, det var du förut också, men du är så snygg nu.
Eller när någon kommer med ett uppmuntrande litet smycke för att hon läst om mitt pandora armband.
Det värmer och peppar mer än någon kan ana.
Sedan påsken 2010 har jag nött på med Viktväktarna och det har fungerat över förväntan.
Lite mindre sticktid blir det för jag förvandlar en del av det till träningstid, men jag är så mycket piggare, gladare och mer tillfreds.
Jag trodde aldrig att det skulle gå så här bra den där påskveckan när jag ställde mig på vågen och den visade över 100 kilo. Men det bara rullar på och jag älskar mina korta sejourer på löpbandet, en kort sväng med dobbar i snön eller ett aerobicspass med glöd. Det är bara så roligt. Det där SATS (gym) kortet som brände av stålar från kontot varje månad används faktiskt nu – och lönar sig.
Jag måste ha varit beredd att ändra mig, då den där påsken, beredd att kanske ”offra” mig. Helt ärligt känns det inte som jag offrat någonting. Bara vunnit.
Jag prioriterar, det är det jag gör hela tiden.
Och visst sitter jag också och drömmer om en påse Turkisk Peppar men den tar jag till helgen – prioritera.
Minus 26,5 kilo
Det hade aldrig gått om inte alla runt mig hade peppat, det har varit kommentarer som ”varför cyklar du inte till jobbet”, till att jag inspirerat andra att ta tag i sitt eget viktproblem. Bara på jobbet är det tre personer som gått ner i vikt tack vara att vi peppar varandra, käkar sallad och tar lunchpromenader.
10 kilo kvar
Nu ska de sista 10 kilona bort till sommaren. Jag längtar till cykelsäsongen, då ska de trampas bort. Under sommaren underhåller jag sedan flåset med jogging/löpning med två lopp bokade i augusti och september; Midnattsloppet och Tjejmilen. Sen gäller det att hållla det hela men det tar vi sen. Nu är nu.
Den tjocka och den smalare Ulrica – skillnader
Tjocka Ulrica hittade inte tid för träning, tröstade sig med Turkisk peppar på kvällarna till deckare, tv och sin stickning.
Smalare Ulrica klämmer in 30 min på löpbandet innan hon åker hem och lagar mat på kvällen och äter kesella och hallon i sitt stickhörn.
Tjocka Ulrica suckade så fort hon började gå upp för Stenkilsgatan. Det är uppförbacke från tunnelbanan in i vår port i princip.
Smalare Ulrica kommer halvvägs påatt hon inte ens tänker på att det är uppförsbacke.
Tjocka Ulrica hittade alltid bra ursäkter för att inte träna.
Smalare Ulrica hittar också bra ursäkter men vet att hon tränar i morgon istället.
Tjocka Ulrica hade svullna fötter, ”kuddar” under fötterna på morgonen, tjall på ryggen och kände sig allmänt trött. Dessutom något höjt blodtryck.
Smalare Ulrica har inga svullna fötter eller kuddar och kan ha sin 39:or från 1996 och stövlarna UTANPÅ jeansen – helt otänkbart förut. Ryggen är som den är men gör inte ont och blodtrycket är normalt.
Tjocka Ulrica föll ofta för grupptrycket när det skulle fikas, ”jag är värd detta” tänkte hon och smakade på alla sorters tårtot om de var flera
Smalare Ulrica tar en smal bit (kanske) av tårtan och tänker ”det är värt det” och njuter av varje tugga. Eller så står hon över tårtbiten helt. Hon kan säga Nej tack.
Tjockare Ulrica avstod från badhus och äventyrsbad för det var inte en miljö hon ville visa sig i.
Smalare Ulrica tar med barnen och åker till äventyrsbadet en tisdagkväll och åkter kana hon också.
Tjocka Ulrica ville inte cykla till jobbet (1 mil) för det var så jobbigt och man måste duscha och det tar tid och man måste ha kläder med sig och handduk…
Smalare Ulrica cyklar till jobbet och packar sin väska varje kväll med kläder, skor, smink, handduk. Dusch och fix tar 10 minuter och det är ingen tid i sammanhanget tycker hon.
Stort tack
Det som hjälper en på vägen är alla uppmuntrande ord från vänner och bekanta. Att spontant få hör att man är snygg, ser glad ut, har något snyggt på sig gör att man orkar lite mer.
Ge mer komplimanger till dina medmänniskor! Det tjänar vi alla på.
Så tack alla vänner och bekanta som hejar på och som också hängt på.
Kram Ulrica
Tidigt lördag morgon klev jag på tåget till Falun för att träffa min vän Anita och hennes man Bengt. Anita ordnar Tomtevandring så här innan Lucia med sitt byalag.
Efter 2,5 timmes stickning anlände jag vinterlandet Falun. Anita och jag besökte hemslöjden där jag köpte mönstret på Falutröjan och sedan svängde vi in på museet och därefter ett besök hos Gruvfruns garn nära gruvan. Jo jo några malabrigo sock fick hänga med.
Härlig soppa i juligt kök följdes av stickande framför Nobelfirandet. Mycket prat och skratt, god middag ett glas rött, skål i skumpa för en god ide (Hjälpstickan) och Så mycket bättre och mera prat.
Sent anlände resten av familjen, barn stoppades i säng men sen skålade vi igen med bubbel.
Sovmorgon och tredje advent. Sol och snö blev snöbus och pulkaåkning. En sväng till Sundborn där det var julmarknad. Pastalunch och lite lek innan vi åkte till Tomtevandringen. 100 marschaller, spännande saga,massor av folk, tomtejukbox, glögg,tomte och några grillade korvar.
Hemfärd till snöfritt Stockholm i flygande fläng. Nu väntar veckan till fjärde advent.
I höstas fick jag min kollega att fota mig i parken vid jobbet med min nya kofta.
Koftan är stickad ur boken Dikt i maskor med ett kit köpt från Garngalleriet.
Underbar stickning, underbar bok, fantastick garn…
Tack Åsa för fina kort!
Garngalleriet hade öppet hus på lördagen och jag fick med mig två andra garntokar, Kamolini och MrsHaller. Det blev en reunion då vi kamperade i Gotlandshuset för ganska precis ett år sedan.
På Garngalleriet inhadlade jag Raumas Finull i allehanda nyanser för ett projekt som jag har format i min skalle och jag behöver lite provgarner. Dessutom lite Dansk pälsull som basfärger till härvor jag köpte på Garngalleriet på Syfestivalen i vintras.
Härlig fika på Konditori Fågelsången och en ganska lång stickstund. Var finns motsvarade konditori, ljust och ”gammeldags” med nystuk i Stockholm? Jag tycker våra fik är så murriga. Vi kanske måste göra en stickvänlig-café-karta, ungefär som wi-fi-kartan.
Efter kaffe och bulle styrde vi stegen mot Yll å Tyll, den världsberömda lokala stickbutiken. Och ja den motsvarade alla förväntningar. Inspiration, utbud och härlighet. Där blev det bara svart garn som ska kobineras med annat hemma men inspiration fick jag med mig.
Med knorrande magar styrde vi kosan mot Saluhallen och åt varm soppa och sedan körde vi hem, mer sticksugna än vanligt.
Fler garnutflykter!
Nej jag pratar inte om rysskylan utan att jag nu har gått ner 25 kilo.
Idag på morgonen vägde jag mig hos Viktväktarna och jag bara visste att denna gång skulle det vara mycket minus. Och det var det!
Sedan påskas, det är ca 8 månader, har jag gått ner en 7-åring (sonen) i vikt. Det känns helt otroligt!
Varför går det så bra denna gång mot alla andra gånger jag försökt?
Jag tror att insikten om att min hälsa sviktade på grund av mitt ätbeteende och icke-existerande motionerande gjorde att jag satta fart. Dessutom fick jag med mig en kollega som hade ca 8 kilo att gå ner.
Efter bara några veckor hade mitt blodtryck sänkts och min huvudvärk var borta. jag började cykla till jobbet, 2 mil om dagen och gjorde prioriteringar i vad jag skulle äta.
Fika på jobbet ersattes av en banan när jag visste att vi dessutom skulle fira en 50-åring om några dagar. Under sommaren valde jag tillfällen för alkoholintag och tränade däremellan.
Det behövs planering och prioritering. Det är inte längre svårt att tacka nej till gosaker eller bara ta en liten bit.
Planera träning, planera vad man äter – då går man ner i vikt.
Sen måste jag säga att Viktväktarna för 20 år sedan och nu är stor skillnad. En stor räddning är att man får äta hur mycket frukt som helst, även banan.
Mitt kvällsgott är ett paket av ICA:s mango och hallon halvtinat, ibland med keso, ibland med lite kokos på, ibland med russin över. Ibland allt det där.
När cykelsäsongen tog slut (ett par veckor sedan) satte jag fart på gymmet. Som en trogen SATS kund har jag betalat i flera år… men inte använt kortet så mycket. Nu klämmer jag in träningen i veckorna, om än bara 30 min på crosstrainern. Det blir 2-3 gånger i veckan och jag längtar redan till våren och min cykel 
Det jag tyckte var jobbigt för ett år sedan gör jag nästan bara av farten. Förr ville jag inte gå miste om sticktid. Nu tänker jag inte vad jag går miste om utan vad jag vinner.
Jag har 10 kilo kvar och det får ta den tid det tar att bli av de dem.
Jag har aldrig sett något liknande. Anita, som sköter Falun-filialen för Hjälpstickan, är halländska i botten och hade med sig den här helt fantastiska koftan till vår filialträff. Binge betyder sticka på halländska.
Koftan är mer än 60 år gammal och det är hennes moster som stickat den.
Anita visade ett foto från mosterns begravning och då hade mosterns alla söner och fruar sådana här koftor på sig som en hyllning till mostern/systern. Alla hade sin färg, grått, blått, brunt osv. Vi pratar här om åtta koftor. Anita berättar vidare att en av koftorna saknade en ärm. Mostern hade inte hunnit göra klart koftan.
En av fruarna (tror jag) stickade då klart den till begravningen. Se bilder här
Vid en första anblick tror man den är maskinstickad men det är handstickat och enormt vackert. För Anita har stickning alltid varit just detta; små tunna stickor och ullgarn, flerfärgat och noggrant monterat. Man har tittat på baksidan före framsidan och sedan rynkar man på näsan om det inte ser bra ut. Det är under senare år hon insett att stickning kan vara något lustfyllt, experimentellt och annat än halländsk binge.
Ni ser på Karins blick när hon inser att detta är handstickat.
Se på bilderna och njut för visst är det vackert!
Inlägget tidigare publicerats den 29 sept 2009
Ett stopp på Wallbygård utanför Arboga är ett måste på väg till mormor och morfar.
Butiken är helt fantastisk med kläder, skor och inredning. Längst in i butiken finns ett litet café med hembakat.
Barnen älskar det! Jag med.
Medan jag provade en klänning fick Hedvig hjälpa till att baka morgondagens kakor till fiket. Som tack fick vi dagens restkakor med oss hem. Massor! Och ja, jag köpte klänningen.
