Det får inte gå två år

Träffar vännerna från förr för middag. Gamla tjejgänget från tiden i mediabraschen, från stureplanstiden, från VIP-kortens tid. Då vi ägde världen, om än så lite.

Vi trevar något, det var två år sedan sist. Vi äter grekiskt. Skrattar. Skålar. Doppar i tzatsikin. Barn och, män, förlovning och vattkoppor.

Jag börjar berätta, om jobbet, beklagar mig och får det stöd jag alltid fått av de här tjejerna. De smarta, snälla och kloka.

Sen kommer en historia som river mitt hjärta. Om att förlora ett barn, om glädjen av ett barn, om kroniska sjukdomar, uppsägning och livets entoniga ljud. Tårar. Försöka förstå. Vill hjälpa. En annan historia om dyra adoptioner och arbetslöshet som ställer livet på ända. Ett liv där andra pratar om nya bilen och den obligatoriska resan till Thailand över jul.

Vi pratar, att prata lättar tanken, de jobbiga tankarna. Vill hjälpa oss.

Tungt. Så tungt. Jag känner mig tyst. Mitt liv mot andras liv. Våra liv. Alla har det inte som du. Tänka på det. Och minnas det.

Ett leende bland tårar. Det finns en öppning. Kanske.

Och livet går vidare. Vi vaknar i morgon som alla andra dagar. Men klokare och varmare i tanken. Det får inte gå två år till nästa gång.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *