Premiärlejon!

2013-03-07 23.06.46AlexSchulman2013_Maxim_515x713px-1

Jag köpte biljetter i höstas, tänkte att detta var nog ingen av mina vänner intresserade av. Att det fanns biljett till premiären förvånade mig men jag tvekade inte. Den dagen passade mig bäst. Det var red carpet och hela balunsen. Vi som var vanligt fölk fick gå in i en annan dörr medan kändisarna stod framför ”väggen” med smattrande kameror. Jag kom samtidigt som Jessica Almenäs och där och då insåg jag att det skulle bli kändistätt som en djungel.

Bindefelt, Patrick Ekwall (TV4), Sigge Eklund med son, förmodligen fru Malin, Rickard Wolff, Kristoffer Triumf, David Batra (han hördes lång väg med sin skånska), Jessika Gelin med Babeltygväska, Vin-Frithiofsson (TV4), Jonas Gardell, Michael Nykvist, Henrik Fexeus, David Hellenius med fru Renée Nyberg, Emma S Wiklund med make Hans Wiklund, Martin Melin med Camilla Läckberg, jag tror Hasse Aaro, Mathias Andersson (SVT Plus) Martin Timell, Gry såklart… ja herregud man behövde machete!

Det var en vanlig sketen torsdag och jag skavde axel med Wolff och Gardell, det är lite för overkligt för en vanlig dödlig.

Föreställningen var bra. Den tar upp samtidens feber; att bli bekräftad. På alla de sätt som vi söker klappar på axeln, gilla-markeringar och följare… Jag tycker Schulman knöt ihop tankar kring hur vi kan få bekräftelse genom sociala medier med sin barndom. Han använde scenen så att han startade i mitten med det generella. När han rörde sig mot vänster var det tankar och berättelser om barndommen och när han gick mot höger var det den lite mer humoristiska katederundervisande (inget negativt i det) Alex som berättade om kul grejer från det sociala mediernas land. Han pratade om att vi alla är kändisar numera på något sätt. Vi står alla på en scen och vill höras synas och bli bekräftade. Detta blev extra roligt tycker jag med ett rum fyllt av kändisar. Ett extra djup i föreställningen, speciellt när han pratade om kändisjollen vs kändisyachter. Jag tycker om detta grävande i barndom och varför man blir den man blir. Det är ju otroligt inne nu att beröra terapins helande kraft i många aspekter nu. Strömstedt och Naroskin gör en grej av det, Kristoffer Triumf berör det ofta och så i denna föreställning.

I slutet av de båda scenerna sjöng en äldre man och jag tror, kan vara ute på djup vatten här, men jag tror han skulle representera Alex pappa. Pappan han älskade så, som gjorde honom så illa men som ändå finns där med vackra omtänksamma ord.

En mycket trevlig föreställning med både skratt och allvar.

Se den.

Ulrica

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *