Släkten är värst – eller bäst?!

I helgen som gick var det släktträff på min mammas gård i Närke, Tallbacken. Sist det begav sig var för en 30 år sedan och då var det min morfar, med syskon, som höll i kalaset på samma plats.

Vi började med att gå i kyrkan, Hardemo kyrka, vi är väl inte de mest religiösa och det var helt frivilligt, därefter besökte vi skolmuseet som finns där. I denna socken byggde man skola redan 1808. Skolreformen kom 1842 men här fick bonnbarnen gå i skola tidigare än så. Jag själv gick i den “nybyggda skolan” från 1903, där min morfar också gick. Jag fick åka skolbuss – han fick gå. Och den som känner igen ordet Hardemo kan ha läst böckerna om Hedvig  – inte min dotter – men en lustig koppling. Tack Frida Nilsson som skrivit böckerna OCH som gått i denna skola!

Deltagare till släktträffen kom successivt och till slut var det dags för lunch i bystugan, vid kyrkan. Vi var kanske ett 40-50-tal personer. Jag kände ingen, förutom min moster med familj, två tre andra personer kände jag igen till utseendet. Min morfar hade nio syskon så det finns ju massor av kusiner till mamma och det är ju omöjligt att hålla reda på. Den jag kände igen mest var kusin Ingvar med fru. Jag träffade också en dam som läser denna blogg – hur kul är inte det! (Hej!)

Efter lunchen åkte vi till gården, Tallbacken, där alla bidrog med fika och bullar. Härligt sorl, gamla bilder att titta på och vi avslutade med musik i salen. Mina kusiner Ida och Anna sjöng och Ingvar spelade piano. Sen sjöng vi alla Den blomstertid nu kommer! Äldsta deltagaren var över 80 men pigg och digital som en 25-åring, den yngsta var 10 veckor och körde egen kör.

Släktträff kan låta uppstyrt och stelt men detta var avslappnat och i all enkelhet. Vi såg våra likheter och avvikelser, insåg att vi alla (tydligen!) gärna sjunger och njöt av den fina dagen på gården som binder oss samman.