Lunchdate och The Revinant

Idag träffade jag en gammal vän från universitetstiden. Vi läste litteraturvetenskap då och drömde om att skriva böcker. Anna har börjat så jag ligger i lä… 

Det var så himla kul att ses. Vi sa båda att det känns som man inte träffar vänner längre. Var tog de vägen? Varför prioriterar man inte att ses? Facebook är en check, en status, men inte ett sätt att långsiktigt hålla kontakt. Det är så härligt att höra att man är saknad, att mitt sällskap är önskat. Det är ju inte så att man får massa nya vänner bara så där. Ta hand om de du har. Vi lovade i alla fall att vi skulle ses snart igen. 

Efter lunchen promenerade jag in till stan och satte mig på Kulturhuset och stickade innan jag gick på filmen där Mr DiCaprio äntligen plockade en Oscar, The Revinant. 

Det var bland det blodigaste “up in my face” som jag sett på länge! Jag satt och kikade genom min sjal flera gånger. Men det var vackert foto, de var så smutsiga att man kunde känna skiten genom kameran… 

DiCaprio hade ungefär en halv A4 i repliker. Han var en djäkel på att se skitig och blodig ut och att kräla i björnfäll. Jag vet inte om det där var värt en Oscar men det var det han fick. I en fight skvätter det snö och blod på kameran, det var för mig ett nytt grepp och det förtog lite illusionen. Det greppet, som gav någon dokumentär touch tycker jag inte jag sett det på det viset förut. Filmen får en trea av mig.