“Backa och lägg ner. Koncentrera dig på ditt eget föräldraskap istället för att laga deras”
Jag läser en insändarspalt i Dagens Nyheter och psykologen som svarar, Malin Bergström, har de vassaste, klaraste insikter vad som gäller vid delad vårdnad efter skilsmässa. Det här är ta mig fan det bästa jag läst på länge!
Frågeställarens problem är inte direkt identisk med min situation men något tangerar den. Det har inte gått smärtfritt för barnen att kastas ihop med en ny kvinna med hennes barn i en villa i Täby. Så är det och det är väl inget att skämmas över.
Svaret frågeställaren får är helt fantastiskt. Det här är något som alla kvinnor bör höra, skild eller ej. Kan du påverka någon som inte vill. Nej. Kan du påverka någon som du inte längre delar vardagen med. Nej. Så lägg inte energin där. Lägg den på ditt eget liv, din egen relation med dina barn.
… ditt brev handlade om hans sambo. Fine, jag såg det. Men jag tänker ändå att det här handlar om hans oförmåga och inte om henne. … men att hon är så central för hans föräldraskap att han låter henne stå i vägen för sin relation till döttrarna är faktiskt symtomatiskt. Män har de facto sämre stöd omkring sig som föräldrar (japp, forskningen visar) och jag tänker att han liksom inte kan välja bort eller ens justera relationen till henne. Just eftersom relationer inte verkar vara hans mest självklara kopp te.
Så trots min djupt rotade övertygelse om att barn generellt behöver båda sina föräldrar och vikten av att bygga tajta föräldrateam så ger jag dig ändå rådet att backa och lägga ner. Koncentrera dig på ditt eget föräldraskap istället för att försöka laga deras.
Det jag gillar är Malin Bergströms ganska hårda tonläge – för jag tror det behövs.
Sluta dalta med din exman. Hennes roliga och kvicka formuleringar levererar girl-power rakt in i den frånskildes hjärta. När min exman av någon anledning slutade att kommunicera med mig så blev jag väldigt frustrerad. Insikten var att nu är det dags för projektledaren att säga upp sig. Han kan inte båda ha kakan och äta den. Jag är inte gift med honom längre – allt ansvar för hans relationer till barnen ligger faktiskt på honom. Så jag slutade att påminna, fråga om än det ena än det andra som jag gjort tidigare. Samtidigt fick jag vetskap om att det inte var hunkydory för barnen när de var hos honom, det skavde.
Jag resonerade så att jag inte tänker lägga mig i hans livsval utan det jag gör är att stötta mina barn. Framför allt min dotter som är den som drar det tyngsta lasset. En börda en tonåring inte ska behöva bära men som hon känner sig tvungen till “annars händer inget”. Jag peppar, hjälper till med argument, försöker se problem från olika håll, stötta henne i det hon vill uppnå. Min son är mer pragmatisk, han bor bara 25% hos sin pappa. Det är också ett sätt att lösa ett problem. Jag har lagt ner att lägga energi på min exman. Den energin behöver jag själv.
Trots detta drabbas jag då och då av en oerhörd sorg över att han inte har mer intresse att hålla kontakten med mig. Det är ändå bara vi som kan prata om våra barn på det sätt som föräldrar gör. Det är också en besvikelse att han inte sätter sina barn allra först och månar om deras välmående. Återigen jag kan inte lägga mig i hans livsprioriteringar – dessa får han stå för själv.
Med detta sagt har det börjat hända saker på grund av min starka dotter, så jag har all förhoppning om att det kommer att bli bättre för mina barn när de inte bor hos mig.
Det var bekräftelsen i svaret i Dagens Nyheter som klack till i mig – för det är precis så jag har gjort! Jag önskar frågeställaren all lycka för henne och hennes barn.
”Min exmans sambo fryser ut våra barn” – psykologen svarar – DN.SE (pdf)
