Garnmannen 175 – en favorit

Det här är min drömkofta. Redan första gången jag såg den i Koftegruppa på Facebook bestämde jag mig för att den ska jag sticka.

Jag vet inte vad det är i den som gör att jag dras till den. Det ör något med färgerna, mönstret, sammansättningen. Är det för att jag får känslan av samiskt, fast ändå mer 50-tal, eller kanske 40-tal?

Mönstret finns i Kofeboka 2. Sedan en tid är jag väldigt duktig på att låna på bibblan så tillslut, precis innan Corona slog till, var boken min för några veckor.

I boken ör grundfärgen ljus, kanske äggskalsvit eller kanske mer åt ett gulare håll, vete? Jag började rota i mina garnlager och av en slump, nörmjag letade efter något helt annat, hittade jag en påse från mitt Oslobesök för fyra år sedan. Jag tror det var tänkt en Roverkofta, men som med annat har det inte blivit av. Där fanns mycket av en färg som är beiggrå. Tillsammans med andra fynd, i rött, grönt och alldeles perfekt brun med en ockragul hade jag material för att sätta igång.

I mönstret börjar man med ärmar. Det ör för att man ska få rätt längd på ärmarna så att man kan anpassa mönstret på kroppen mot ärmarna. Trots att jag förstod precis hur man menade gjorde jag fel… en miss på ett par mönsterrepetioner på kroppen. Något jag upptäckte först när jag nästan skulle sätta ihop allt – såklart. Koftan hamnade i skämshörnan.

Jag repade kroppen och valde någon serie och bara matade på. Så tillslut så kunde jag sätta ihop allt och sticka oket. En del jobbiga varv med tre och ibland fyra färger, men det blir så vackert att jag bara fortsätter.

Det bruna räckte alldeles så det bara blev en liten boll kvar och knappar köptes och de syddes i. Och jag är SÅ otroligt nöjd. Den sitter helt perfekt. En perfekt klänningskofta.